All heil Murai-sama!
lördag, september 23, 2006

Om träffa skolans kansler var intressant så var det ingenting emot den allsmäktiga Murai-sama (-sama är en ändelse som visar stor respekt för personen i fråga).
Bäst jag tar detta från början...

Innan idag så bestämde jag mig för att åka in till Sapporo för att köpa den bok jag skall använda när jag lär mig japanska, vilket jag gjorde utan några större fadäser (blev glad att se hur boken var runt 400 kr billigare än vad den någonsin skulle vara i Sverige). Kan lika bra säga att jag råkade köpa lite mer manga, jag var ju trotts allt tvungen att komplettera min WORST samling med vol 4-6, så nu har jag ännu fler böcker jag knappt kan läsa. Hur som helst... sagan om den allsmäktiga Murai-sama börjar samtidigt som min dag i Sapporo slutar. På väg hem med bussen så fick jag ett plötsligt hjärnsläpp, kanske berodde det på att jag är korkad, kanske på att sätet var så litet att det ströp min blodcirkulation (ja, t o m litet för mig). Hur det än var så fann jag mig ha gått av bussen ungefär 14 hållplatser för tidigt och kunde inte annat än att med ett dumt uttryck över ansiktet titta upp mot det berg jag nu var tvungen att bestiga för
att nå skolan.

Men jag fann mig snabbt i min situation och alla vet vi ju hur vänliga japaner är så det var bara att fråga kassören i närmsta affär efter vägen. Problemet var bara att han gav mig ett förvånande svar när han sa att jag skulle gå tillbaks samma väg igen och sedan svänga vänster vid 567e (eller liknande) korsningen... eller höger, eller var det kanske vid rödljusen? Aningen förvirrad började jag dock att stappla mot det utpekade hållet, men jag förstod snabbt att detta inte skulle hålla och det är här som den vördnadsvärda Murai-sama gör entré.
Stapplandes och förvirrad gick jag framåt i mörkret (kl var runt 21-22), då uppenbarade sig en liten mörk siluett med en ännu mindre cykel vid sidan om sig. Great! tänkte jag, nu kanske jag kan få bekräftat mina tidigare instruktioner (ibland får man mer än vad man förväntar sig).
"Tokai Daigakuen wa doko desu ka?" (vet du var tokai universitet ligger?) frågade jag aningen anfådd. Den lilla damen i 50års åldern avvaktar lite, jag antar att hon spelade upp scenariot i huvudet och insåg att en förvirrad utlänning som jag (som inte ens vet när han skall gå av bussen) aldrig skulle komma dit på egen hand. "Utbytesstudent vilse i bergen, skallgång påbörjad 08:00 i morse" såg hon kanske framför sig på löpsedlarna.
"Följ efter mig, det är ganska långt" får jag veta.
Okej tänker jag, jag får följa henne en bit och sedan pekar hon ut vägen till mig. "Vi skall bara hem till mig först, jag måste lämna av mina varor" säger hon sen. Det visar sig att hon har fått punka på sin cykel och måste nu leda den hela vägen hem. Självklart erbjuder jag mig att hjälpa till men hon sa att hon klarade det själv och det skall gudarna veta att hon gjorde, jag fick kämpa som ett djur för att hänga med i hennes tempo (jag antar att ens benstryka förbättras en del om man bor på ett berg mest hela tiden).

Här befinner jag mig alltså plötsligt gåendes bredvid en dam som inte kan ett ord engelska, men som tur var så kan jag efter alla mina år av animestuderande förstå 98% av allt hon säger. Och även svara ganska bra på enklare frågor och påståenden (hon berömde mig för detta, jag försökte vara lite japansk och spela(?) ödmjuk) ;D Efter en 20-25 min vandrande så kommer vi fram till hennes hus, jag väntar utanför medan jag hör henne dundra fram ett "tadaima!" (jag är hemma igen!), lämna av varorna och sedan "chotto sanpo ni ikimasu!" (jag skall ta en liten promenad!). Ut kommer hon igen och kassen med varor har nu bytts ut mot en liten hund som får hänga med på resten av äventyret. Vandringen tar oss högre upp på berget och det dröjer inte länge innan jag kan se universitet skymta fram där uppe någonstans. Runt 20 min till har gått innan jag får syn på den välkända 7eleven och äntligen kan försäkra henne om att jag hittar tillbaks själv nu. Jag tackar så väldigt, bugar och ser henne pinna iväg i mörkret med en liten hund i famnen innan jag fortsätter upp mot skolan.

Jag har bara en sak att säga om detta... tack gode gud att jag gick av vid fel hållplats! Detta var ett fantastiskt möte som jag inte under några omständigheter skulle vilja ha ogjort, inte nog med att jag fick en bra promenad, jag fick även träna japanska på kanske det bästa sättet, med en liten dam vid namn Murai-sama.

skrivet av elbow jom @ 1:02 fm,

2 kommentarer:

At 9/23/2006 2:31 fm, Anonymous Anonym sa...

Vilken fantastisk upplevelse, du kan väl knappt tro du varit med om det, det är mening med allt sägs det och i ditt fall verkar det så.Imorgon kan du väl sova ut, du har inte funderat på att göra film,med ditt beskrivande skulle det nog vara lyckat.trevlig helg

 
At 9/24/2006 1:29 em, Anonymous Anonym sa...

Herrelol sicken upplevelse, kan inget annat än att vara så in i helvetes avis på dig xD
Tur det var en trevlig liten Murai-sama du hittade iaf och inget läskigt "Onizuka" gäng som kände för att gå ut och härja -Huoera! ;P

 

Skicka en kommentar

<< Home